Längst in i hjärtat finns min allra första hund, en långhårstax vid namn Ågårdens Snapp. En present från morfar år 1967. Jag fick välja mellan hund och lekstuga och valet var mycket lätt! Famljen var runt och tittade på olika raser och hos olika kennlar, men valet föll på tax. Idag får man nästan rysningar när man tänker på hur otroligt oseriöst det hundköpet var! En annons i dagstidningen om långhåriga och strävhåriga taxvalpar och dvärgpudelvalpar. Hela käcka familjen åkte  till Årsunda för att kolla, i första hand strävhår. Vi hade kommit överens om en hanhund, men hanhundarna var slut i strävhårskullen, och då blev det långhår istället!  Valet föll på en röd/svart hane till det facila priset av 430 kr!  400 kr grundpris och 30 kr för öronrengöring! Vi hade kunna gå ordentligt på pumpen men Snapp blev en underbar familjemedlem i nästan 17 år!! 

Ågårdens Snapp, världens finaste tax!

Så kom han då, min första egna hund. ROBIN, eller Zantanas Taurus som hans riktiga var. Jag kan aldrig tacka Mona och Lasse Uddenholm nog, för deras förtroende, att lita på att jag, en tjej på dryga 20 år, utan särskild hundvana, fick äran att äga en RIESENSCHNAUZER. När alla andra uppfödare sa nej, så sa Mona JA. Alla som hämtat sin första valp förstår känslan. Jag har nästan glömt Robins jobbiga sidor, jag menar hans puberteter. Då pratades det inte så mycket om hur hanhundar var i vissa åldrar, utan man fortsatte jobba med sin hund. Robin och jag gick nybörjardressyr (som det hette då) valpkurser var ännu inte påtänkta, utan man väntade helst till hunden var 6-9 månader. Det var så himla kul på bruks då, inget elittänkande, utan vi gick kurs 2 ggr i veckan och var på klubben flera gånger och tränade. Jag hade äran att ha en mycket bra instruktör, som, när alla andra försökte tala om att en liten tjej INTE skulle ha en 45 kg riesenhane, uppmuntrade och inspirerade. Hans filosofi var att tjejer gjorde sej alltid bäst, och fick bäst resultat med hanar, och vice versa.

Robin och jag fortsatte på dressyrkurs för att sedan gå över till det som kallades apellkursen, där spåret sattes, för det var endast spår som tränades på vår klubb. Han var ganska duktig i spåret, men kallades "trädfällaren" av instruktörerna pga av sin styrka och att han inte ens värjde för ett litet träd! Dom första gångerna av kursen flådde han handflator på mer än en hjälpinstruktör! Spåret var väl i och för sej rätt kul, men jag hade redan kollat lite på sök-grenen. Problemet var att nästan ingen körde sök. Gjorde en del försök med rapport också, även där var problemet att det saknades folk. Men till slut fick vi ihop ett gäng som tränade sök, och hur kul var det? Robin och jag hade funnit vår gren! Sen var ju problemet att mina tävlingsnerver inte höll för tävlingar, men det var heller aldrig meningen med all träning, utan det gjorde vi för att det var såååå kul! Och det är väl ändå det som hunderiet går ut på?! Lydnaden var väl inte 100%-ig men själva söket var super. Jag körde rulle på Robin, eftersom jag själv varit figurant på en del söktävlingar och upplevt "skall-hundarna" som väldigt heta, nästan så att dom dräglade en i nacken!

Robin och jag slutade aldrig träna, han var pigg på sök ända upp i 12-års ålder!

Vi genomförde också en korning, jag som inte ens visste vad det  var för nåt! Men man var ju ivrig på allt och ville prova! Vi gick ut som andra hund, vilket innebar att jag inte ens hann kolla på hund nummer 1, så den som hade dom kraftigaste reaktionerna var nog jag. Hade absolut ingen aning om vad som skulle hända i skogen! Robin korades med 156 poäng, vilket var en bra siffra för mej.

Utställningar hann vi också med en del. Inte nog med att han var en mentalt bra hund, han var också vacker! Tre cert på tre utställningar, med en BIG-vinst i Timrå kan man väl kalla OK? Vi deltog också i rätt många uppfödargrupper för kennel Zantanas, med bra resultat. Jag ställde Robin lite då och då, och alltid med fina kritiker. Där var inte nervositeten lika stor, eftersom jag inte kunde förstöra så mycket för honom, som under lydnads- och brukstävlingar.

Robin och jag delade 14 år tillsammans, det hålet i hjärtat är stort och jag tror det är för Robins skull som jag inte skaffat nån riesenhane mer!

Och så kom Trulsan....in i livet som en nervig storm. Trulsan, vars egentliga namn var Zantanas Natacha och som finns bakom många många riesen idag, skulle vara hos mej i ca tre veckor för att Mona och Lasse skulle få lite avlastning. Hon var mamma till Robin och hade köpts tillbaka av kennel Zantana för att hon var citat "dum i huvet och gick inte att göra nånting med". Vad som hänt Trulsan vet jag inte, men hon hade i bagaget en reservation mot män och då särskilt män i uniform. Dessbättre hade hon ett godkänt karaktärsprov med skott, men nånting hade ju hänt eftersom hon var oerhört skotträdd. Men hon lämnade en stor drös valpar utan skotträdsla!!!

Dom första två veckorna var absolut skitjobbiga, Trulsan betedde sej helt annorlunda än Robin, Det jag trodde var en enorm skärpa var egentligen stor osäkerhet, och hennes utfall mot både folk o hundar var INTE kul! Hon litade inte på mej och inte på min sambo utan blängde under lugg så fort vi sa nåt till henne, men sen kom den tredje veckan....när hon försiktigt närmade sej mej , det verkade som om hon förstod att jag skulle skydda henne mot allt otäckt hon varit med om. Helgen när vi haft henne i tre veckor skulle vi åka till Timrå för utställning med Mona o Lasse, och jag hade då packat hennes saker för att hon skulle åka tillbaka till Vallentuna. Hela dagen under utställningen var som i ett töcken, jag hade börjat känna starkare och starkare för denna mycket speciella dam. När vi packade bilarna efter utställningen hoppade Trulsan in i vår bil för att, som hon trodde, åka hem till Gävle igen. Gissa hur det kändes!? Då säger Mona, så där helt apropå: vill du behålla henne, som foderhund? Ville jag?? Skulle väl tro det, va!

På det viset blev jag med hund nummer två, och vi fick 10 underbara och jobbiga år tillsammans. Trulsan hade två kullar till hos Mona och jag hade privilegiet att få vara med vid valpningarna och samtidigt vara på kenneln för att lära mej mer om hunderiet. Då kuperades svansar också, så även där fick man en inblick i hur det gick till.

Trulsan korades aldrig pga sin skotträdsla, men hon var med på träningar och utställningar, med bra resultat. Dessutom ställde jag ut henne rätt mycket som veteran, vilket var hur kul som helst, eftersom hon var otrolig långt upp i åren. Hon hade underbara rörelser och en svärta och strävhet som var svårslagna! Hon fick också en större tillit till människor med tiden, och tillsammans med Robin var hon med som väktarhund åt en vaktbolag i Gävle. Egentligen fick ju ingen av dom jobba så, men båda två var oherört skärpta hundar och det hela fungerade jättebra.

Så, min lilla Trulsa, du har en mycket stor bit av mitt hjärta med dej i hundhimlen!

Lilla Frida  blev "sisten ut" av min första omgång riesen. En dotter till Robin och Riesengårdens Xanna, en av tre valpar. Namnet i stamtavlan blev Zantanas Xcia, och en hur roligt hund som helst! Feminin som få, söt som en sockerstrut och med ett finurligt sätt tjatade hon till sej det hon ville. Inte gjorde jag så mycket med henne heller, gjorde bevaknings och karaktärsprov och ställde några gånger, med varierande resultat, cert och tvåor, beroende på vilket humör damen befann sej på under själva utställningsdagen.

Jag fick henne av Mona och Lasse, kanske som tack för hjälpen med Trulsan och Robin, jag vet inte riktigt säkert, men till mej kom hon iallafall! Hennes syster Zantanas Xona hamnade hos Upshots kennel, där hon fick några valpkullar. Meningen var väl kanske att jag också skulle para Frida, men tyvärr hade hon T4, vilket på den tiden var ovanligt. Det gick inte att testa anlagsbärare då, utan man fick vänta tills sjukdomen var ett faktum. Vi deltog i ett projekt som Strömsholms Djursjukhus startade, där man forskade om arvbarheten på T4. Frida fick sin medicin och efter bara ca 2 veckor hade jag en "ny" hund, från att ha varit apatisk med jättedålig päls, blev hon glad o sprallig, med sträv svart päls! Hon medicinerade hela livet med mycket  bra resultat.

Ett av Fridas största nöjen var att åka Hotrod med dåvarande husse. Kompressormatat, huvlöst och med raka pipor (gissa hur illa det lät i vanliga männoskoöron?) satt hon förnöjt i framsätet, ja, i och för sej så fanns det ju bara framsäten,och  blev Hotrodklubben i Gävles egen Hotdog! Avklippt T-shirt med biltryck krängdes också på, men det gick bra, så länge hon fick åka med!

Ja, lilla Frida hade helt andra nöjen än sin far och farmor! Men tänk så hon roade oss med sina hyss, ja, kanske inte när hon snodde vår middagsmat och inte bara en gång heller.  Vad sägs om en djupfryst söndagsstek hos mamma och pappa?  Allt som gick att stjäla var gott, magpumpningarna blev några stycken! Bl a åt hon upp ca 120 cm gasbinda som egentligen skulle ha suttit runt min gipsskena på armen. men som låg hoprullad när jag tvättade håret. Frida bara drog i sej gasbindan som en spagetti och till att börja med tyckte jag att det såg skitroligt ut, men vid närmare eftertanke är ju faktiskt långa smala trådar livsfarligt för en hund att äta! Panik!! Ringde Ulltuna men där sa dom att det skulle ta för lång tid att ta sej dit, gasbindan skulle hinna gå ut i tarmen, försök få henne att kräkas med mättad saltlösning! Frida lapade saltlösning men inte kräktes hon! Som tur var hade min väninna telefonnumret privat till Håkan Kasström i Sandviken och han är ju en vänlig man och sa: Ge Frida en stor portion mat och kom ut till kliniken sen. Sagt o gjort, Frida slök en stor skål man och sen gick färden till Sandviken där hon fick kräkmedel. Upp kom gasbinda, glasspinne, en strumpa och lite delar från en kotte! Ja, Frida var en "allätare" i ordets rätta bemärkelse!

En annan gång var hundarna hos mina föräldrar när jag jobbade, pappa ringer i full affekt till jobbet och säger att Frida (eller nån) hade ätit upp en karta med blodtryckstabletter! Ja, att det var Frida tvivlade jag absolut inte på. Hem från jobbet på två röda, telefonkontakt igen  med Håkan Kasström, som sa att jag skulle ta pulsen på henne och komma till kliniken om hon hade långsam puls,  jag ringde även till Giftinformationen men där hade dom bara haft ett enda fall där ett barn ätit EN tablett och här handlade det om en karta med 10 tabletter. Inget hände med Fridas puls, men jag var så orolig så jag åkte ändå ut till Sandviken. -Du har väl räknat fel på tabletterna så dom , men då känner dom inte min pappa. Var det nåt han hade örnkoll på så var det sin medicin! Jaja. det var väl bara att åka hem igen, men dagen efter kom det ut nåt den naturliga vägen: EN HEL KARTA med blodtrycksmedicin! Alltså hela förpackningen med tabletterna kvar i plastbubblorna! Det kan man säga var Frida i ett nötskal!

Jag skulle kunna räkna upp massor med roliga och inte så roliga saker som Frida ställde till, men detta är ett axplock. Mitt lilla sparvöga blev 11 år, hann få "tåcancer" och en tå bortopererad, blodöra och lite annat, men en helt outstanding hund var hon! Man blev liksom aldrig riktigt arg på Frida, hennes älskliga väsen tog udden av all ilska och hon var min baby hela livet! En hund man aldrig kan glömma! Puss och sov gott , Sparvöga!

Så var det kanske dags att fortsätta med denna extremt jobbiga sida, så här följer historien om :

Jobbab's Minus.

Mina allra första dvärgschnauzer, lilla arga Minus, som satte skräck i allt och alla (iallafall enligt henne själv). Jag fick kontakt med Minus uppfödare Annika Berger genom riesenschnauzrarna. Annika lånade Robin till sin tik Tea och hos Annika fanns dvärgarna Pippi och hennes dotter Puzzel. När sen Puzzzel fick sin första valpkull var jag inte sen att boka tikvalpen Minus. En supersöt peppar och salttik, med ett sjusärdeles humör! Det fanns bara en människa på hela jorden för Minus ,, och det var JAG! Hon var förvisso ganska förtjust i mina föräldrar, men bara när jag inte var i närheten.

Hennes hela värld bestod av mej, Robin, Trulls och Frida. punkt slut! Trullsan adopterade Minus per omgående, och skötte henne från första dagen. Robin hade en hälsosam respekt för Minus vassa valptänder, efter att hon gått bakom honom och sett två BOLLAR i trevligt storlek och höjd, och satt sina sylvassa pliggar i dessa "bollar". Stackars Robin, han ville efter den händelsen INTE ha Minus bakom sej!

Under sina år hann Minus bita flertalet människor i byxbenen, egentligen ingen trevlig egenskap, men så här i efterhand rätt gulligt! INGEN närmade sej henne frivilligt, När jag föreslog en gång att en väninna skulle ha Minus i knät i bilen tvärnekade hon. Så där satt jag vid ratten, Minus i passagerarsätet och två väninnor i baksätet, eftersom ingen ville ha detta 7 kilos vilddjur i knät!

När Trullsan försvann, blev förvirringen i flocken total. Trullsan var den suveräna ledaren och Frida hade inga ambitioner att ta över ledarrollen, Robin stod ju redan rätt lågt i egenskap av ensam kille, så Minus försökte sej på rollen med varierande resultat. En ledare måste ju ha pondus och det hade inte Minus (bara i sitt eget lilla huvud). Men eftersom Robin och Frida var vänliga så hankade vi oss fram ändå.

När sen Frida försvann slutade Minus helt att leka och jag tror inte hon lekte med en endaste hund efter det. Däremot lekte Minus och jag den säregna leken "bowlinghund". Den går till så att hunden i fråga (i detta fall Minus) rullar ihop sej vid fötterna på människan (i detta fall jag) och blir ivägskjutsad med handen (fortfarande ihoprullad) över golvet för att precis i stoppögonblicket komma upp på alla fyra benen och rusa tillbaka till människan! Detta kan pågå tills människan skriker "strike!" då är leken över!

Minus fanns hos mej tills hon var 16 år och jag saknar henne fortfarande. Hoppas Trullsan tar väl hand om dej i hundhimlen, Minus min Minus.

Eftersom jag har dåligt med bilder från "den tiden" får Minus dela bild med nästa hund i samlingen, nämligen Afghanen Mr Sandman's Bounching Betty.

Hennes namn är ett smeknamn på tramp-mina och karaktäriserar Bettys tid på jorden. En Afghan i mitt hus, aldrig i livet!!! Det var med stor tvekan från min sida som Betty flyttade in och jag var tveksam i ett år minst, tror jag. Det var dåvarande sambon som var förälskad i rasen, och när jag jobbade som "kennelflicka" i en afghankennel (mr Sandman's) som förfrågan kom från ägarna. Alltså om vi ville ta Betty, som tråkigt nog (eller tursamt för oss) hade ett rejält överbett.

Jag ,med min vana från riesen, trodde att alla valpar betedde sej ungefär likadant, dvs följer sin ägare och håller sej ganska nära, åtminstone i början. Men så dock INTE afghaner! En totalt självständig ras med egna idéer om hur och när man bör komma. Snabba som vinden, redan som valpar, inte särskilt gulliga att ha i famnen eftersom dom ju inte har nån valpknubbighet utan består mest av långa ben och knotor! Dessutom bets Betty hårt och mycket med sina obarmhärtiga sylar. Så fort ljuset släcktes på natten började hennes energiska tokrus, upp och ner i sängen, under sängen, runt runt, och hela tiden hann hon bitas när hon flög förbi!

Men vad tiden led, blev Betty införlivad i flocken, ja dom som var kvar alltså. Hon började så smått erövra mitt hjärta med sitt helgalna sätt, förtäckt av ett ljuvt yttre. Människor valde hon med omsorg, dom hon inte gillade kunde hon ignorera totalt genom att sätta sej med ryggen mot och skåda ut i intet. Ingen kunde blidka henne om hon inte gillade dom.

Hennes sätt att ignorera även mej var från början jättefrustrerande, det kunde räcka att jag sa till henne, så blev jag nonchalerad hela dagen, en specialitet hon behärskade till fullo. Tänk er själva, att försöka och försöka beveka, men att hunden i fråga tittar rakt igenom och förbi dej, det känns i hjärtat kan jag lova!

Betty kom väldigt bra överens med riesenschnauzrarna, och hon var även Minus vapendragare. När det blev dags för mej att köpa Disa var jag lite orolig, tänk om Betty inte gillade att få hem en valp i huset. Hon kunde nämligen bli otroligt sur på andra hundar och hon var ju snabb som en huggorm med sina tänder OM nu det behövdes. Men min oro var helt obefogad, hon älskade Disa från första dagen, och då ska ni veta att Disa var otroligt intensiv och rätt bråkig, Men på nåt sätt passade det Betty bra.

Betty var en jättebra medhjälpare till Disa vid Disas  valpningar, och hon var en outröttlig lektant. Pälsen däremot, höll jag nerklippt efter att Disa "klippt" av ena örat, dvs den lååånga pälsen på öronlappen blev tvärt avklippt i en prydlig page-frisyr.

Jag kommer aldrig att ha en afghan igen, men åren med Betty var otroligt berikande, och det som folk säger om afghaner, att dom är korkade, GLÖM DET! Dom är för smarta för sitt eget bästa. Många är gångerna som jag blev överlistad av Betty, man lär sej ta det som en kvinna!

Och så är det ju skönheten i vinthunden, det kan bara inte finnas nåt så underbart vackert som en afghan i full frihet, springade över ett fält, det är en syn för gudar!

Betty blev 11 år, 11 år med överaskningar nästan varje dag, tänk er själva.....

Må du få springa över många fält, min vackra svarta svan!

  .